Saturday 28 October 2006
Mästare 2006!

Där satt den mina damer och herrar! Nu är 2006 års upplaga av den Brittiska Formula Renault 2.0 serien över och jag stod överst på pallen inför alla ditresta svenskar och övriga åskådare. Tro inte att det var lika lätt gjort som det låter. Nej ni, finalen blev en riktig rysare – faktiskt den tätaste i mästerskapets 18-åriga historia!

Fredagens tester gick fint och efter att länge varit snabbast både testpass 1 och 2 slutade jag som 2:a och 5:a. Patrick Hogan, som jag under säsongen jagat och som jag lyckats ta ifrån mästerskapsledningen senast på Brands Hatch, körde in på 4:e respektive 2:a plats i dessa testpass.

Inför finalhelgen hade jag en ledning på ynka 9 poäng före Hogan vilket skulle visa sig hjälpa mig enormt mycket. Rätt och slätt behövde jag inte vinna något utav racen. Jag behövde bara komma i mål precis bakom Hogan i racen och eventuellt ha snabbatse varv i ett av racen för att jag skulle klara av att bärga hem bucklan till Sverige.

Kvalen började bra och i det första körde jag in på 4:e plats, Hogan kom 2:a. I det andra slungade vi upp bilen till andra rutan på näst sista varvet av kval 2, Hogan blev 6:a.

Det var lördagen det. Allt kändes fortfarande möjligt, men trots det tog det lång tid innan jag lyckades lägga mig till ro och somna den kvällen. Jag visste mer än väl att när jag vaknade skulle den sista och viktigaste dagen under säsongen vara ett faktum - Dagen då allt skulle avgöras! Skulle vi i Fortecteamet ta hem totalsegern eller skulle Hogan ta hem den? Hogan som i år kört sin fjärde säsong i serien och som lyckats klämma ur sig samma gamla fras till Brittisk press under hela året. Detta från dess att han skrev på för Team AKA i våras till veckan innan finalen - ”I will be the standing champion after this season”.

I race 1 föll jag genast tillbaka en placering samtidigt som Hogan gick upp i ledning. En ledning han höll ända in i mål och jag fick nöja mig med min femteplats. Där rök mästerskapsledningen för min del och inför race 2 låg jag nu istället 5 poäng efter. Inte alls ointagligt med tanke på startpositionerna och vetskapen om svårigheterna att köra om på Silverstone korta slinga. Hursomhelst så gjorde jag inget fantom race i den första rundan. Spänningen för mig själv hade släppt varpå spänningen för övriga supporters nog inte kunde bli mycket mer olidlig.

I race 2 fick jag till en perfekt start och jag tog mig upp i ledningen direkt innan kurva 1. Jag drygade sedan ut ledningen samtidigt som Hogan tog sig upp till 4:e plats. 24 varv skulle klaras av men redan vid varv 7 dök säkerhetsbilen ut på banan, ”Typiskt!” Omstarten kunde inte ha blivit mycket bättre. Jag fick direkt en stor lucka ner till min teamkompis Sam Bird. Hogan var då fortfarande fyra. Med några varv kvar att köra hade jag en bra marginal ner till Sam och Hogan hade inte lyckats klättra något upp på stegen. Målflaggan hängdes ut och skönare känsla är svår att beskriva. Eller rättare sagt, känslan att vinna obeskrivlig, men denna gång kändes det ännu bättre!!! Hela teamet var som galna och det är de värda efter allt slit och kämpa de har gjort för mig och resten av mina teamkompisar detta år.

Vi visste att med dessa resultat i race 2 skulle vi vinna med 3 poängs marginal före Hogan i förarmästerskapet.

Det blev en rejäl uppståndelse och många glada miner från både engelska supportraroch alla svenskar som tagit sig tid och se säsongens viktigaste race på plats!

Tyvärr tog mycket av det roliga tvärt slut då Sam blev kallad till domaren och senare på kvällen också utesluten ur racet med motiveringen att han lämnade en för stor lucka fram till mig i omstarten.

Detta gjorde att Hogan skuttade upp till tredjeplatsen helt gratis. Vi hamnade nu på samma poäng i sammandraget. Även när vi har samma poäng vinner jag fortfarande mästerskapet eftersom jag både har fler segrar och andraplatser.

Tro dock ej att det var över för det. Hogan var tydligen så desperat att få vinna i år då han valt att lägga in en protest mot mig. Han menade på att jag hade kört farligt vid omstarten. Jag blev kallad upp till domaren tillsammans med Hogan och hans båda vittnen. Något hade tydligen gått snett i kommunikationen då dessa två vittnen sade två olika versioner, föraren som legat framför Hogan stödde mig och Hogans teamkompis stödde självklart Hogan, men jag hade inte trott något annat heller. Hogans protest baserades på att jag skulle ”mer än en gång” ha gasat och bromsat innan jag på nytt drog iväg då Safety Car släppte iväg oss. Hogan menade på att detta är förbjudet. Vad han måste ha glömt i sin desperata jakt på att få mig utesluten, var att läsa regelboken ordentligt innan han ger sig på egna tolkningar av innehållet.

Videon från omstarten visade att jag inte på något sätt orsakat någon karamboulage. Domaren avslog Hogans protest. Hogan gick vidare till de tre huvuddomarna som kallade in oss båda samtidigt. Denna gång fanns regelboken på plats. Denna bok skickades lustigt över till Hogan där frågan: ”Berätta nu var det står att du ej får bromsa mer än en gång efter safety car”. Hogan började bläddra samtidigt som jag började bli trött på alltihop. Till slut kom han fram till att han inte kunde hitta något. Hogan fick på nytt avslag.

Ännu en gång hade han glömt att efter Safety Car bromsar vi ju jämt, samtidigt som vi kör fram och tillbaka för att hålla både bromsar och däck varma. Om något är detta ytterst viktigt för just säkerheten!

Kör säkert Paddy och tack för en fantastisk säsong! Vill även tacka alla andra konkurrenter i serien för all bra racing under säsongen.

Till sist... Tack till alla i Fortec för året som gått. Allt slit, skratt och glädje har gjort att jag kan gå till vintern och längta till nästa års äventyr, ...vad det nu än blir!


Mvh

Sebastian Hohenthal

2006 Champion!

Ladies and gentlemen - now it has happened! The 2006 edition of the British Formula Renault 2.0 championship had come to an end and I have got up to the top step in front of all visiting spectators at Silverstone. Now don´t think it was as easy as it sounds. The final races were to become a real thriller – actually the closest finish ever in the championship 18 year old history.

The Friday tests went well and after topping the sheets for some time in both two sessions I ended in second and fifth respectively. Patrick Hogan, whom I have chased in the standings all season long and whose championship lead I took over last time out at Brands Hatch, was fourth and second in the two sessions.

Coming into the two final rounds I had a tiny 9 point lead down to Hogan, witch in the end would help quite a lot. Simply I didn´t have to win any of the races. I just had to finish right behind Hogan in both races and perhaps having to record a fastest lap to secure the championship trophy home to Sweden.

The qualification started out well and in the first I was fourth, Hogan was second. In the other session I throw the car up to the second slot on the grid with only minutes left, Hogan was sixth.

That was Saturday. Then everything still felt possible, but still it took forever before I calmed down and got some sleep that night. I knew more than well, that the next time I would get up it wound be the last and most important day of the season for me – The day when everything would be decided! Would we in the Fortec team take home the overall honors or would Hogan get it? Hogan who this year makes his fourth successive year in the series and have been telling the same old line repeatedly to media since he signed for Team AKA back in the spring - ”I will be the standing champion after this season”.

In race one I fell down one position right at the start, just as Hogan gained one to get the lead. A position he held all through the race as I had to settle with fifth. There went the championship lead and instead I now was five points behind going into the second race. Not at all unreachable considering our grid positions and the knowledge of how hard it is to overtake on the short Silverstone circuit. However I can easily say that my first race won´t go down in history as one of my best. Now the tension from race one was gone for me, but for everyone else it was probably even worse.

In race two I got a perfect getaway and was right away, before the first turn, up front in the lead. I built a gap just as Hogan was up to fourth. We would do 24 laps but already on lap 7 the Safety Car was out, “Typical!” The restart could not have gone much better. Right away I again got a gap down to Sam Bird, my team mate in second. Hogan was then still in fourth. With just a few laps left I had a margin down to Sam and Hogan was still in fourth, looking not to get any higher. The checkered flag was out and a sweeter emotion is hard to describe. Or more correctly, the emotion is indescribable, but this time it was even better!!! The whole team was just like mad and rightly so after all hard work put down for me and my team mates this year.

We knew that with this result in race 2 we would make it with a 3 points margin to Hogan in the driver championship.

It was some good celebrations and many happy faces from both British supporters and all Swedes that have taken time out to come over and watch the most important race on location!

Unfortunately it all ended quite rapidly when Sam was called up to the stewards and later also got excluded from race two since they found that he had left a too large gap up to me at the restart.

This gave Hogan a position for free. We were now tied on the same amount of points in the overall standings. But still I won the championship having recorded both more race wins and second place finishes.

Now don´t you think it was all over just because of that. Hogan was obviously that desperate to win this year that he lodged a protest against my driving, saying I have driven dangerously at the restart. I was called up to the stewards office together with Hogan and his two witnesses. Something must have gone wrong in the communications when it turned out that these two had different opinions. The driver being ahead of Hogan on the track when it happened supported my version and Hogans AKA team mate supported, of course and just as I suspected, Hogans version. Hogans allegation was that I would have “more than once” have accelerated and slowed down before I raced on after the safety car went into the pits. Hogan opinion was that doing that was illegal. What he must have missed out in his desperate hunt of getting me convicted, was to actually read the regulations before he went on making his home-made interpretations of its content.

The video from the restart showed that I in no way whatsoever created any mayhem among the cars behind me. The stewards rejected Hogans allegations. He then went on to the Clerk of the Course that called us both in at the same time. This time the rule book was in the room. This book was ironically handed over to Hogan with the question: “Now tell us where it says that you are only allowed to brake once behind the Safety Car”. Hogan was turning the pages as I was seriously getting sick and tired of it all. In the end he realized that he could not find what he was referring to. Hogans allegation was therefore once again rejected.

Again he had forgotten that behind the Safety Car we baked all the time, just as we flick the cars from side to side to keep both brakes and tires up to temperature. If anything this is especially important just for safety!

Now drive safely Paddy and thanks for a great season! I also want to thank all my other competitors this year for all good racing this season.

And last… Thank You All at Fortec for the past year. All hard work, laughter and joy will make me meet the off season longing for next years adventure, …whatever that will be!

Best Regards

Sebastian Hohenthal