Tuesday 7 March 2006
Man ska ha kul!

För lite mer än en månad föddes ide att vara ställa upp i Vasaloppet. Det tog inte lång tid örrän skidorna var vallade och jag stod för första gången ute på skidstadion Hemus med stavarna i handen. Förberedelserna var 8mil på skidor och lite sportdryck, visst har träningen mer att önska, men vi kunde ju inte ge upp bara för det. Är Du anmäld så är Du. Detta skulle bli ett roligt race, men framförallt skulle skidträning bättra på träningen inför säsongen.

Igår var jag med kompis på plats, på plats i Sälen med 15.000 andra skidare av alla dess slag. Allt från yngre förmågor till "stålgubbarna" som ser ut att vara helt slut och ha gjort sin sista resa redan efter första backen, men de håller i och tar sig hela de 9 milen till Mora och ser precis lika slut och färdiga ut när de skidar imål, men de lyckas på något sätt hänga i och därför kallar jag dem för stålgubbar. Tro mig, det var inte bara en med märkningen "Vasaloppsveteran" på ryggen som drog förbi och jag har aldrig varit med om något så mentalt nedbrytande som det. Dessa stålgubbar.

Jag och min kompis som hade bestämt oss för att skida tillsammans halkade efter redan på väg upp till Sälen. Minus 15 grader, snöyra, fullt med folk och sista led hjälpte inte oss på vägen. Tänk så många år jag har kollat på Vasaloppet hemma i soffan och tänkt på alla skidare som står och tränger i den första uppförsbacken precis efter starten. Igår morse var det jag som stod där och nu kan jag berätta hur det känns att stå allra sist i den kön och sega sig fram. Brutna stavar, folk som ramlade och folk som prompt skulle förbi och skynda sig ut på myrarna för att klara tidspressen. Tidspressen var inget vi tänkte särskilt mycket på förrän vi kom till Mångsbodarna. Där var det dags för repet, men vi han slinka förbi och la igång ett snabbare tempo till Risberg där vi tog oss förbi och vidare till Evertsberg. Risberg till Evertsberg kändes enormt trögt och långsamt gick det också. När det gick som mest segt ringde min kompis som låg lite bakom och sa "de tyckte jag såg lite vit ut så jag blev upplockad av en skoter, vi syns i Evertsberg och fortsätter därifrån".

När jag sladdade in i Evertsberg så stod han där och väntade. Många skidare hade fått se sig slagna av repet och nu hade vi inte någon bakom oss, vi stod på tur. På tur att bli indragna i kön som förbarmade sig över det sämsta föret på 15 år. Det var tungskidat och vi hade redan 6 timmar bakom oss, men vi hade intalat varandra att fortsätta tills någon plockar upp oss eller tills någon faller ihop. Vi fortsatte mot Oxberg. Någon kilometer efter Evertsberg så kom slutpatrullen på skoter. Tydligen så fick de lov att ligga bakom oss hela vägen i kryptempo. Stackars skoterförare.

Till Oxberg kom vi fram 16.31 och där hade repet gått. Slut för den här gången och med 6 mil i ryggen, men skam den som ger sig. Jag har bestämt för mig själv att slutföra alla de 90 kilometrarna nästa år bara jag är hemma. Antingen blir det Öppet Spår eller så jagar jag vidare i Vasaloppet 2007. Nu har jag skidorna och uppladdning kan bara bli bättre inför nästa Vasalopp. Uppladdningen inför en racingsäsong har inte varit bättre än den i år. Vasaloppet har varit en grymt tuff, men skojig upplevelse att komma ihåg. Så mycket folk och så mycket positiva människor längsmed spåren.

Även detta race har jag några som jag gärna vill tacka EXTRA mycket:
Vasaloppet och Mats Budh som fick mig på rätt spår.
Johns Sport i Mora som såg till att utrustningen var bättre än skidaren.
Och alla andra som ringde och undrade hur det gick ute i spåret. Nästa år måste jag tyvärr stänga av telefonen och koncentrera mig på skidningen. Det är tydligen tidspress mellan sträckorna!

Många har undrat hur jag mår så här dagen efter. Kroppen mår bra och redan i morse vid halv åtta rullade jag vidare till Stockholm för att vara med på en Hello Sweden aktivitet. Som tur är så klarade jag mig från blåsor i händerna eller andra skavanker då jag redan i morgon åker tillbaka till England och Snetterton för att testa vidare i Formel Renault.

Sebastian Hohenthal
You should have fun!

A little more than a month back an idea was born to participate in Vasaloppet. It would not take long until the skis were prepared and I for the first time was out at the Hemus ski stadium with the poles in my hands. The preparations were 80 km on skis and a few energy drinks. Sure it leaves a bit to wish for but it was not enough to bug out. If you have said you would be in it, you are! This was going to be a fun race, but most of all the practice should add to the exercise ahead of the racing season.

The day before yesterday a friend and I was on location in Sälen together with all other 15 000 skiers of all kinds. There were everyone from younger talents to the “steel men” that looks like they had made their last journey already after the first hill, but they keep on going and looked just as exhausted when they later crossed the finishing line in Mora. Somehow they can keep on and that is why I want to call them “steel men” and nothing else. Trust me it was only one skier with a number plate saying “Veteran Vasalopp-skier”, signaling that they have participated in more than 30 races that just flew past me. I have never before experienced something that hard mentally as being passed by these “steel men”.

My friend and I had decided to make the race together and fell back a bit already on our way to the start in Sälen. 15 degrees below zero, snow winding around us and people everywhere did not make it easier for us getting there. I remember how many times I have watched the skiers on TV rubbing shoulders up the first hill after the start. This time it was me standing there getting nowhere and now I can tell you what it feels like standing there last in line. Someone broke their ski poles. Some people fell and others were pushing others to get themselves in front, perhaps to make the time limit. The time limit was noting that crossed our minds until we got to Mångsbodarna. There it was time for the rope, but we managed to get through and speeded up a bit to Risberg where we once again got through and continued to Evertberg. That part was not easy and we were probably quite slow. On the hardest part my friend that was following me a couple of kilometers behind, called me up and said “they thought I was a bit pale, so they picked me up with a snowmobile. I´ll meet you in Evertsberg and we can continue from there”.

When I got there he was right there waiting. Many skiers had not made the time limit and was caught by the rope, so there was not any skiers behind us. We where in line. In line to start swearing about the worst conditions in 15 years. It was hard because of the loose tracks from the previous snowfall and we had already six hours of skiing behind us. But we had said to ourselves that we should continue until we would get picked up or one of us would fall down exhausted. We continued to Oxberg. A few kilometers after Evertberg we were followed by a couple of snowmobiles that would pick up those who gave up. Apparently they were not allowed to pass us since we were last, and we did not go fast. I do feel sorry for them. To Oxberg we got at 16.31 and there the rope caught us. So there we had to finish this time completing a bit more than 60 km, but shame on those who give up. I have decided to finish all 90 km next year as long as I am home. I will do the Open Tracks sometime over the race week or the Vasalopp on Sunday again in 2007. Now I am equipped and it can only go better the next time. The build up to the racing season 2006 could other vise not have been much better than what it have been this year. Vasaloppet was though but something fun to have experienced and remember. So much people and positive spectators along the tracks.

Also after this race there are a few I would like to thank especially:
Vasaloppet and Mats Budh that got me on track.
Johns Sport in Mora that made me look better than I was in the tracks.
And then everyone else that called up asking how I did.Unfortunately I have to shut off the phone next year and concentrate on the skiing stuff. You obviously have to do it on time too!

Many People have wondered these following days how I feel. My body is fine and yesterday morning I left for Stockholm and a Hello Sweden event. Luckily I did not get any blisters in my hands or anything so already today I left for England and Snetterton to do further tests in Formula Renault.

Sebastian Hohenthal