Wednesday 30 November 2005
Road Trip i USA

Från Great Falls i Montana till San Diego. 800mil, 2.8l/10km. Från hästryggen till Nascar och 150.000 i publiken.

Så skulle jag på snabbaste sätt beskriva resan över till USA. Här nedan finner Ni den längre versionen samt ett gäng bilder som följde med hem.

Trots att många hade klagat på USA hit och USA dit, Bush och allt annat som folk anser är fel där borta, så fanns det inget annat land jag hellre skulle vilja besöka än USA. Jag har alltid gillat mycket med USA trots att jag inte varit där. För länge sedan åkte inte bara delar av min släkt över med den Svenska Americalinjen och Gripsholm, som ett av fartygen hette, utan många andra nordbor satsade allt och satte sig på båten, utan några som helst garantier. De åkte dit för en enda anledning. Att få ett bättre liv i landet där allt var möjligt. De packade så mycket de kunde ta med sig och sa sedan hej då till släkt och vänner. De gav sig ut på en långa resa till havs innan de var framme i det främmande landet.

Nuförtiden går det lite snabbare och Du får till och med välja vilken film eller musik Du vill lyssna på under resan. Det är klart att USA måste utforskas!

Jag flög tillsammans med en god vän över till Chicago vidare till Denver och sedan till slutdestinationen Great Falls i Montana. Därifrån åkte vi och hälsade på en annan vän från Mora som tidigt i år tog sin resväska och flög dit för att jobba och slita på en ranch med 400 djur. På samma ranch dundrade vi in och frågan är om jag någonsin kommit så långt ifrån racinglivet som då. Internet och mobiltelefonen var inte att tänka på. Tur att jag gjorde klart så mycket som möjligt innan jag for. Visst fanns det ett gäng pickuper i nya och gamla former. Någon hade fungerande motor och någon hade dålig motor med bra växellåda, så att racea runt med dessa var inte heller det att tänka på. Däremot så höll ranchägaren på med Rodeo. Quarter-hästar gick det ingen brist på och om jag skulle få lite fartupplevelse i kroppen så skulle det ske på en äkta cowboy häst. Jag har knappt suttit på en hästrygg tidigare och när jag frågade om det fanns någon hjälm så fick jag svaret: gå in och kolla i stallet. Detta stall hade nog aldrig sett någon hjälm tidigare så det var heller inte att tänka på. Till slut blev det ändå lite galopp och full fart. Trots att det inte är så många hästkrafter i kärran så skuttade hästen ”DOC” iväg tillräckligt snabbt för att ge mig en utmärkt kick.

Vidare från Ranchen åkte vi söderut till Phoenix för att se på årets näst sista Nascar race. Jag måste erkänna att jag inte kunde särskilt mycket om Nascar innan. Att det var stort visste jag och att bilarna var en aning gammalmodiga, men något måste ju vara alldeles speciellt då varje truckstopp vi stannade vid på vägen ner sålde Nascar prylar. (Många affärer med för den delen)

Vi kom ner till banan redan på fredag kväll. Här skulle det inte gås miste om någonting. Jag fick en chock direkt. De som inte varit där, men säger att Nascar är stort, har ingen aning om vad de pratar om. Nascar är störst! Det är inte bara Nascar det handlar om. Det är en livsstil. Som tur är bodde vi i en husbil strax intill banan under hela helgen. Redan under fredagen när vi kom dit, var hela den stora (och då menar jag STORA) husbilsparkeringen fullproppade med amerikanske husbilar av större modell. Att gå från vår husbil in till banan tog i rask takt 30 minuter. Folk var som tokiga. Det var barbeque grillning så långt mina ögon räckte, det var en uppsjö av tända eldar och alla pratade om en sak: Nascar. Alla hade en enda sak gemensamt och det var Nascar. Många hade åkt långt för att se förarna och alla hade sin egna favoritförare. Fansen skojade om varandras förare och som svensk kunde jag bara gå omkring tills att någon ropade hej och vips så satt du hos en vilt främmande person utanför dennes vilt främmande husbil och pratade Nascar. Ett mer öppet folk har jag aldrig varit med om och ett folk som varit mer glatt och förvånat över att en svensk letat sig dit har jag heller aldrig varit med om. Först så trodde jag att det bara gällde den första personen som ropade, men när sedan klockan gick mot midnatt och alla människor som fortsatte att bjuda på sig själva och allt de hade med sig började jag förstå vad Nascar handlar om. Fansen har kul, de älskar inte bara racen de älskar livet runt i kring och det viktigaste av allt är att de har kul. Det är därför man får folk att komma och titta på arrangemang helg efter helg. De ska ha kul. De ska ha något annat att minnas än höga biljettpriser och ett ”halv-kasst” arrangemang med två mil lång kö till den enda korvkiosken på banan och en ännu längre kö in på toaletterna.

Skall Du på Nascar så se till att bo ute på banan och gå omkring på campingen och upplev stämningen. Vill Du istället lyssna på liveband så är det bara att traska in mot depån där det var ännu mer fart och fläkt. Och Du! Det fanns ingen regel som sa att det skulle vara tyst efter tio eller elva, eller vad det nu är här hemma. Där hade folk kul och racet började inte förrän halv två på eftermiddagen så en sovmorgon var inga problem. Blev Du sugen på något annat att grilla eller äta så var det bara att gå till banans egen supermarket. Mitt i campingen hade ett partytält, modell större, slagits upp med ett större sortiment än vanliga matbutiker här hemma. Det fanns allt från Nascar leksaker till en mängd färdiggrillade godsaker. Du fick tag i det Du ville och hade Du handlat för mycket och inte orkade bära hem allt till husbilen så var det bara att hoppa på en av alla "Trams" som åkte runt campingen in till banan fullproppade med folk hela helgen. Det är att tänka på publiken och fansen.

Racet i sig själv blev mest intressant mot slutet av de 300 miles eller de 312 varv de körde. Många förare turades om att byta ledning i solskenet, värmen och publikens tjut. De var en upplevelse i sig. På sidan har jag lagt ut bilder så Ni ser allt folk som står uppe i slänten (kan liknas vid Gelleråsen) Trots att slänten var mycket brantare och stenigare hade de sanna fansen dragit med sig, uppför hela kullen, en riktigt fullstor grill med tillhörande kylväska. Under racet grillades det för fullt. Dryck av alla olika slag såldes som aldrig förr och många hade med egna kylväskor så ingen slapp lida av vätskebrist.

Segrade på Phoenix-ovalen gjorde Kyle Busch och mästerskapet körde Tony Stewart i Home Depot-bilen hem.

Efter Nascar racet drog vi vidare till Maricopa där en av världens största bilskrot med gamla amerikanska bilar ligger. Jag har alltid gillat motordrivna fordon av olika slag. När jag var liten så sken jag upp varje gång jag satt på en åkgräsklippare. Att gå och kolla på gamla bilar som blivit sargade av tidens tand var en kul upplevelse det med.

Efter att ha vandrat runt i Hidden Valley, som skroten heter, åkte vi ner till den gamla western staden Tombstone där allt fortfarande såg ut som det gjorde på 1800-talet. Från Tombstone åkte vi vidare till San Diego, LA, Grand Canyon, Hoover Dam, Las Vegas, Casper och sedan hem igen via Seattle. Det blev en resa i full fart med många mål och upplevelser.

Jag trivs där borta och jag har träffat många intressanta personer. Något att spinna på för framtiden. Racingen är utan tvekan stor även där. Nu ska vi se vad som händer inför 2006. Det skall bli kul att komma hem och börja ringa hit och dit igen.

Mvh: Sebastian Hohenthal
top    #896
top    #895
top    #894
top    #893
top    #892
top    #891
top    #890
top    #889
top    #888
top    #887
top    #886
top    #885
top    #884
top    #883
top    #882
top    #881
top    #880
top    #879
top    #878
top    #877
top    #876
top    #875
top    #874
top    #873
top    #872
top    #871
top    #870
top    #869
top    #868
top    #867
top    #866
top    #865
top    #864
top    #863